I november 2002 deltog jag i min första WPT (world poker tour) turnering som hölls på Lucky Chances casino, i Colma, Kalifornien. En mycket intressant fakta om Colma är att 90% av stadens tidigare invånare är begravda på kyrkogårdarna runt staden. Det är alltid lite obehagligt och något konstigt att köra förbi gravstenarna för att komma till ett casino som heter “Lucky Chances”.
Vid den tiden var WPT fortfarande en relativt ny turné, så ingen förväntade sig en så stor mängd människor som dök upp på detta lilla casino den söndagsmorgonen. När jag letade efter mitt bord såg jag hur WPT-kommentatorn Shana Hiatt intervjuade ingen mindre än Phil Hellmuth. Och var man än tittade såg man pokerproffs överallt.
När jag hittade min plats hade korten redan börjat delas ut. Precis när jag satte mig ner, placerades Daniel “Kid Poker” Negreanu bredvid mig till vänster. Hans breda leende signalerade en mästare som visste att han snart skulle dominera allt vid bordet. Trots allt har Daniels karismatiska personlighet och vinnande spelstil gett honom berömmelse och miljontals dollar. Idag är han förmodligen den mest populära pokerspelaren i världen.
Jag insåg att detta var en fantastisk möjlighet att lära mig något. Och Daniel gjorde mig verkligen inte besviken. Han sökte efter action och spelade nästan varje hand. Jag bara tittade på hur Daniel vann pott efter pott. Han vann mot alla vid bordet, förutom en äldre gentleman.
Denna gråhåriga man hade ingen sett tidigare. Hans pokerstil avslöjade att han inte hade mycket erfarenhet av spelet. När han bestämde sig för att spela en hand, limmade han oftast bara in och synade sedan hela vägen till river. Ibland vann han, men oftast förlorade han. Till allas förvåning var den enda spelaren han ständigt vann mot Daniel Negreanu.
Fyra gånger spelade Daniel Negreanu heads up mot denna gentleman. Varje gång gick det likadant. Den äldre mannen limmade in, Daniel höjde, alla andra la sig utom denna gråhåriga man. Daniel bettade varje gata, och hans motståndare synade varje gång. Vid showdown visades korten och varje gång vann Daniels motståndare med någon monsterhand.
Femte gången de spelade heads up i en hand, checkade Daniel bara river och frågade: “Okej, vad har du den här gången? Ännu ett set?”. Och han hade helt rätt när hans motståndare visade sitt set i åttor.
Efter några händer fick jag ett par tior. Vår tidigare nämnda äldre man var denna gång UTG och limmade in igen. Eftersom jag var i tidig position limmade jag också in. Daniel höjde och vi båda synade.
Jag måste erkänna, jag var väldigt nervös när jag spelade min första hand mot Daniel. Fram till dess hade jag aldrig spelat mot en pokerproffs. Jag vet inte varför, men jag trodde att han verkligen måste ha ess.
Floppen kom med tre låga kort, alla lägre än 8. Vi checkade båda till Daniel, som bettade ungefär halva potten. Till min förvåning la sig den äldre gentlemannen. Jag hade överpar, men var väldigt skrämd. Jag ville lägga mig, men synade. Turn var ännu ett lågt kort. Jag checkade igen, och Daniel bettade omedelbart igen. Detta var verkligen inte bra. Nu trodde jag verkligen att han hade ett par ess. Om jag synar denna bet, skulle jag ha satt in nästan hälften av mina marker. Vad ska jag göra?
Jag satt och funderade ett tag. Jag bestämde mig för att försöka hitta ännu en tia på river. Jag synade.
River var en Q.
Jag tittade på detta kort sorgset, hoppades att det kanske skulle förändras. Hur kunde jag försöka fånga en av de två återstående tiorna? Chansen är ju ungefär bara 24 mot 1. Jag insåg att jag hade förlorat ungefär hälften av mina marker på ett dåligt beslut.
Sorgset, med en förlorartons, sa jag: “Check”.
Daniel suckade lätt. Väntade. “Check”.
Vad? Hörde jag rätt? Daniel checkade sin vinnande hand?
Jag var chockad. Jag tog för lång tid att visa min hand, så Daniel visade sin A-K. Mitt pocketpar vann.
WOW! Jag slog Daniel Negreanu!
Jag vet att det bara var en hand, men det var första gången jag spelade mot en pokerproffs. Jag kände mig levande. Självklart, lite senare åkte jag ut ur turneringen, men när jag återvände hem förbi de döda, var allt jag kunde tänka på den enda pokerhanden.
