Detta hände i mars 2004, när pokerboomen som Chris Moneymaker orsakade just hade börjat. Jag registrerade mig för en $1000 No-limit Hold-em-turnering på Reno Hilton casino, tillsammans med 250 andra spelare, alla hungriga efter första platsen och prispotten på $80000. Jag spelade ganska bra och med lite tur lyckades jag ta mig till de två finalborden. Men efter att ha flyttat till ett nytt bord blev spelet mycket svårare eftersom David Pham hamnade vid mitt bord.
Tidigare hade jag aldrig stött på David, men jag förstod snabbt hur denna tvåfaldiga WSOP-armbandsvinnare fick smeknamnet “Draken”. Gömmande sig bakom sina mörka glasögon och lilla skägg, tog han fullständig kontroll över bordet. Det verkade som om det enda ordet David kände till var “Raise”. Om någon vågade höja mot Draken, svarade han bara på höjningen och spelade ut sin motståndare efter floppen. Det var imponerande.
Eftersom David satt direkt till höger om mig, orsakade hans aggressiva stil mig stor skada. Han höjde tre gånger i rad från knappen och SB, medan jag var i blinds. Varje gång lade jag mig, tålmodigt väntande på spelbara kort. Medan jag väntade, såg jag min chipstack sakta minska, bit för bit flyttande till höger.
David fortsatte att framgångsrikt öka sin chipstack medan knappen rörde sig runt bordet. När jag återigen blev BB, lade sig alla fram till David i SB och han höjde utan att tveka. Jag skrattade och frågade honom: “Har du alltid en bra hand?”
David svarade inte.
Jag bestämde mig för att det var dags att börja försvara mina blinds. Min plan var att höja honom, oavsett vilka två kort jag såg. Jag tittade på David, som hade nästan dubbelt så många chips som jag. Jag tittade på mina kort. A-10 i samma färg. Matematiska beräkningar om pot odds och liknande snurrade i mitt huvud när jag tittade på David igen. Jag tänker inte låta mig bli knuffad runt. Jag slutade räkna, väntade några ögonblick och gick All-in.
För första gången såg jag David orolig. Han tänkte, och tänkte, och tänkte. För att svara skulle han behöva riskera hälften av sina totala chips. Till slut lade han sig.
Men att förlora en pott stoppade inte denna höjningsmaskin alls. Nästa runda försökte han samma sak från SB igen. Den här gången bestämde jag mig för att inte titta på mina kort och gick direkt All-in. David lade sig igen. Yes!
En annan orbit passerade, och återigen lade sig alla fram till David i SB. Jag förberedde mig för ännu en höjning från David, men till min förvåning limpade han bara in. Vad? Detta var mycket misstänkt. En superaggressiv spelare limpade bara in istället för att höja i en perfekt situation.
Jag tittade på mina kort, A♦ – Q♥, borde jag gå All-in igen?
Nej, jag litade inte på hans limp. Jag höjde. Han svarade igen.
Jag bestämde mig för att oavsett vad som hände, skulle jag spela mycket försiktigt. Jag skulle definitivt inte falla i hans fälla.
Floppen var K♠ – 4 ♥– 3♣. Vi båda checkade. Turn var 9♦. Vi båda checkade igen. River var 3♠. Vi checkade båda en gång till.
David visade 2♦ – 2♥. Han vann. Jag skrattade och visade mina kort för honom.
Jag lärde mig att det enda sättet att bekämpa aggression vid bordet är med ännu större aggression. Och ännu viktigare, jag lärde mig att det enda sättet att besegra David Pham vid bordet är att gå All-in mot honom. Ja, han är en så bra spelare.
