Det finns en gammal kliché som säger att människan är ett exempel på rationalitet och förnuftets väktare. Denna idé kommer från Upplysningstiden. Nu, när optimismen har gått ur modet, har psykologiska studier som samlats in under de senaste 150 åren visat hur långt ifrån rationalitet vi faktiskt är.
Låt oss undersöka detta ur ett evolutionärt-psykologiskt perspektiv. Istället för att göra antaganden, som tänkarna på 1800-talet gjorde, och tro att människans sinne är perfekt anpassat för att utföra rationella kommandon, är det bättre att tänka på sinnet som en utvecklad mekanism som kan uppfylla evolutionära behov. Det vi borde förvänta oss av sinnet är inte nödvändigtvis rationalitet i sig, utan snarare det som bäst hjälper oss att överleva.
Om hjärnan har utvecklats för att hjälpa oss att överleva under de förhållanden som de första människorna levde under, borde det inte vara förvånande att sinnet har bemästrat de områden som det borde förstå i sådana fall. Varför skulle primater i djungeln eller savannen behöva skärpa sin förmåga att korrekt beräkna sannolikheter?
Vi måste veta vad vårt sinne är avsett för och acceptera det som ett verktyg som hjälper oss att resonera, men som också har sina brister. Vår hjärna är benägen att göra misstag, och i poker kan dessa misstag vara orsaken till en nedgång. Det enda sättet att undvika detta är att informera oss själva och försöka hantera dessa misstag medvetet.
När det gäller kognitiva begränsningar finns det två stora idéer. Den första handlar om begränsad rationalitet. Begränsad rationalitet är tesen att människans rationalitet är konstruerad av tre faktorer: den information som är tillgänglig för människan, begränsningen i bearbetningen av den mottagna informationen och mängden tid som ägnas åt att fatta ett beslut. Även om vi kan föreställa oss någon form av ideal rationalitet som tar hänsyn till alla möjliga faktorer, väger dem perfekt, överväger dem och likgiltigt drar slutsatser för att välja det bästa beslutet, gör människor inte så. Vi kan helt enkelt inte göra det. “Verklig” rationalitet är en fantasi, åtminstone för oss människor. Det bästa vi kan göra är en delvis version av rationalitet, anpassad till vår sinnesmekanism.
Det andra begreppet, som vi redan har stött på, är kognitiva förskjutningar (cognitive biases) eller partiskhet. Kognitiva förskjutningar är konstanta mönster av beteendemisstag som uppstår i människans tänkande. Dessa förskjutningar förstås bäst som utvecklade av vissa skäl. Till exempel kan de vara användbara för kulturellt eller emotionellt välbefinnande, eller fungera som effektiva problemlösningsmetoder som gör att vi kan fatta enkla beslut mycket snabbare i situationer där noggrannhet inte är viktig.
Det finns många förmågor som evolutionen har ansett vara viktigare än rationalitet. Det är snabbhet, effektivitet och naturligtvis förmågan att överleva. På detta sätt föredrar vårt utvecklade sinne en bekväm illusion framför verkligheten. Men för pokerspelare är de viktiga förmågorna helt andra än de egenskaper som evolutionen har valt och förfinat. I poker värderas likgiltighet och kall rationalitet. I poker finns det ingen plats för illusioner. Ju närmare verkligheten du är, desto bättre pokerspelare blir du.