Du måste överträffa dig själv, ditt medvetande. Kliv ner från tronen och analysera hela ditt system med Newtons objektivitet. Titta. Det här är du. Så här tänker du. Analysera inte bara ytan, gräv djupare.
Hur som helst, ditt sinne var inte skapat för att spela poker. Ditt sinne motstår det. Sannolikheter, tvivel, kognitiva förskjutningar, konstant enorm stress och nedgångar hindrar dina ansträngningar att helt ägna dig åt detta fantastiska och spännande spel. Men du känner dig ändå bra. Du har lovat dig själv att inte bli för fäst vid ditt sinne. Du accepterar allt som poker ger eller kräver. I slutändan är poker en kamp mot mänsklig irrationalitet. Att bemästra poker innebär att bemästra den mänskliga apparaten – sinnet. Det är en resa. Och kanske, om det inte vore så svårt, om det vore helt enkelt att observera sig själv, skulle poker inte vara ett så dynamiskt, lönsamt och energiskt spel. Kanske borde man vara tacksam för att det är som det är.
Så, du måste möta uppgiften. Fråga dig själv. Lägg allt åt sidan och låt dig själv känna sanningen, utforska dig själv genom någon annans ögon, som om du såg dig själv för första gången.
Säg sanningen till dig själv. Den fula sanningen. Vad vill du? Var är dina färdigheter bra, var är de dåliga? Vilka är dina misslyckanden och framgångar? Vad ljuger du för dig själv om? Ingen annan kommer att svara på dessa frågor åt dig. Du kan ljuga för dig själv om du vill, ingen kommer att stoppa dig. Det finns inga genvägar. Inga hemligheter.
Vad tycker du om andra? Vad är du rädd för? Vad vill du mest ha ut av poker? Vad innebär det att spela mot dig? Om du inte kan svara på dessa frågor själv, fråga de som är nära dig. Om de inte heller vet, fråga dina fiender. Någonstans mitt emellan, mellan dem och din uppfattning, finns sanningen om vem du verkligen är. Du måste söka den.
Frågan kräver att bli frågad. Vem är du? Under hela din karriär kommer du att ställa denna fråga många gånger. Men det beror bara på dig om du är redo att möta svaret.
