Hittills har jag passionerat hyllat fördelarna med pokerns teori och strikta forskningsresultat. Men jag måste också betona att jag inte tror att teorin är allsmäktig. Vissa spelare, särskilt de som är födda matematiker, ser på poker genom rosa glasögon. För dem verkar poker vara enbart en matematisk konstruktion, en uppgift med en definierad lösning. Sådana människor föreställer sig att de, genom att låsa in sig i ett rum med en miniräknare i 20 år, skulle kunna utveckla sitt spel så mycket att de skulle kunna besegra världens bästa spelare.
Dessa spelare är övertygade om att poker bara består av strategier. Som om de hade ett kort där det stod hur man blir oövervinnerlig. Självklart fungerar inte poker så. Man måste lära sig det, all inlärd information måste tränga in i märgen. Ditt sinne måste skapa ett korrekt nätverk av neuroassociationer, och det kan uppnås genom att spela hundratusentals händer. Du behöver inte planera alla strategier eller vara besatt av matematik. Jag kände många spelare som var matematiskt starkare än jag, men som inte kunde hålla sig kvar i ett spel med 1$/2$ blinds.
Minns en svår pokerhand som du spelade någon gång. Du kan tro att det finns ett sätt att vinna denna hand och hitta det “rätta svaret”, som om du vore en forskare som tittar på en laboratoriemus i sin labyrint. Du kan tro att teorin kommer att visa dig svaret. Men varför tror du det? Du vill se det från forskarens perspektiv. Men i verkligheten är du själv musen i labyrinten. Och du kommer aldrig att bli forskaren. Du är fast, och det finns inget sätt att fly. Du har inte tillgång till den perfekta teorin, och du vet inte varför din teori är ofullständig. Och det kan vara så att allt du vet aldrig kommer att leda dig till den optimala lösningen. Någonstans i ditt sinne kan du tro att poker är ett vackert, rättvist, matematiskt oförstört spel. Men du är den som lär sig poker, du är musen som letar efter en väg ut ur labyrinten. Ditt sinne kommer inte alltid att rädda dig.
Haseeb Qureshi
